DET VAR DEN FÖRSTA AUGUSTI 2015

2015-08-03 @ 00:38:00
Igår lyssnade jag på Alex Schulmans sommarprat från den 1 augusti 2009. Alltså lustigt nog på pricken sex år sedan det släpptes.
 Han berättar om sorgen, minnena och saknaden efter sin pappa. Men även om mötet med hans livs kärlek, Amanda. Jag blir ofta berörd av berättelser, inte allra minst av Alexs - men det här var något speciellt. Jag kände igen mig, alltså något kopiöst. Någonstans i programmets mitt talar han om hans pappas kärlek till sommaren. Men det här var inte bara en förälskelse eller någon form av fling, utan denna sommarkärlek var så pass stark att han blev stressad över att ja, nu börjar solen minsann gå ner fem minuter tidigare än kvällen innan, eller tanken av att han snart inte längre skulle kunna fiska - eller bara en sådan pass simpel sak som att han inom en snar framtid inte skulle kunna blicka ut över torpet i kvällssol. 
Jag fiskar inte. Men jag är rädd för mörket, för det som snart är här. Jag vill förevigt kunna äta frukostar med solen i ryggen, gå hem en fredagskväll utan jacka, och framför allt få dela denna eufori av överflödig värme och ljus med min omgivning. Det är lustigt. Det är underligt hur man kan älska något, eller kanske någon, så mycket att man känner ångest av saknaden innan den anlänt.

MALLORCA

2015-07-03 @ 19:28:00
Hej! Äntligen verkar det som att sommaren anlänt på riktigt i vårt land, så underbart. När vädret var som allra mest kasst i Sverige hade jag turen att redan ha en resa inbokad till Mallorca. Var där tillsammans med Siri, Saga och Linnea - alltså det lilla järngänget från högstadiet. Vi hade så kul tillsammans!! Om dagarna låg vi mest på stranden som inte låg mer än tio minuters promenadavstånd från oss, och om kvällarna blandade vi våra egna drinkar på vår MAGISKA altan på taket innan vi begav oss vidare ut. Vi hann till och med en vistelse till Magaluf. Att lämna de 30 grader vi blivit bortskämda med och den fantastiska(!) lägenheten vi hade hyrt, sved med andra ord.. Är i alla fall superglad att det ändå bjudits på så pass fint väder här hemma också, så slipper det kännas lika surt haha! 

3 JUNI 2015

2015-06-06 @ 21:04:33
Idag har det gått tre dagar sedan jag upplevde en sådan otrolig kärlek och lycka. För den 3 juni tog jag studenten!! - och som om det inte vore ett tillräckligt lyckorus, så var det även min födelsedag! Jag var med andra ord minst sagt glad haha! Hade VÄRLDENS bästa champagnefrukost med klassen på Lisas superfina takterrass med sol, skratt och blev dessutom sjungen för (<333). Sedan begav vi oss till skolan med jordens bästa humör för fotografering, lunch och en sista samling i aulan. Därefter började bland den sjukaste känslan jag upplevt. JAG, lilla jag, sprang ut hand i hand med världens finaste tjejer genom skolans träportar tillsammans med den klass jag träffat nästan varje dag i tre år. Så overkligt! 
Sedan blev det flakåk, och därefter mottagning med verkligen alla mina nära och kära för att fira både min födelsedag och student. Så rörd över att alla var där och hur fint allt var!!! Utgång var bara att glömma för mig haha, har nog aldrig varit så trött som jag var efter den dagen. Så fort sista gästen hade gått sprang jag på direkten till sängen haha! Tror inte jag kunde ha firat min födelsedag på ett bättre sätt. Så sjuk dag, kommer aldrig någonsin glömma den dagen!! Vill bara göra om allt igen och igen!!

Som nybliven student har jag både motvilligt och villigt tagit det väldigt lugnt, har inte känt mig helt hundra på sistone, så att vila känns väl lägligt. 


VIKTEN AV ATT INTE GLÖMMA BORT SIG SJÄLV

2015-05-23 @ 14:34:16
 
I och med studenten, har jag funderat en del. Jag har blickat tillbaka på dessa tre år och hur de präglat mig.  Och när jag tänker efter, har jag lärt mig så mycket på vägen. Framförallt har jag lärt mig att inte umgås med människor som har tendenser att enbart ta energi, istället för att ge. Något jag aldrig trodde skulle ge så pass stor effekt på mig som det faktiskt har. Att endast få vara omgiven av människor som vill lika mycket som en själv, anstränger sig lika mycket - och framförallt värdesätter en lika mycket, har gjort mig så mycket starkare på något vis. Att inse sådant här, är svårt. Och det kommer göra ont att acceptera att man måste släppa taget om någon man egentligen älskar så mycket. Men att umgås med människor som inte värdesätter en lika högt och mycket, kommer i slutändan bara sänka er självkänsla och ge er tårar och svek - det har i alla fall jag lärt mig. Vi förtjänar ömsesidig glädje och kärlek. Detta gäller alla relationer.  
Det är så otroligt viktigt att inte glömma bort sig själv mellan ens eviga försök och tårar. Det är så skrämmande lätt att drabbas av plötsliga minnesförluster gällande ens eget värde, jag vet - ibland tror jag själv att jag är senil. Men jag ville ge en påminnelse. Inte bara för min egen skull, utan även för eran.

WE RUNNING OUT OF WORDS TO SAY

2015-05-14 @ 18:50:10
Torsdag och Kristi himmelsfärd. Idag har jag inte gjort mycket för världen, skönt på ett sätt - men samtidigt så fängslande. Jag har nog alldeles för många tankar och känslor inom mig, nästan mer än vad jag orkar. Sommaren, studenten och någon slags frihet är runt hörnet, och jag borde vara glad. Jag är glad. Nu är det min tur. Men jag får samtidigt så ont i magen för vad denna sommar kommer att innebära, och det är meningen att jag ska tacklas med det själv, utan någon vid min sida - för det är så vi bestämt. Solen lyser in i genom mina vita gardiner av linne, men ändå önskar jag regn.


SKIVOR OCH ANNAT SOM HÖR STUDENTEN TILL

2015-05-08 @ 18:12:20
I vanlig ordning är det lite för länge sedan som jag skrev här sist, men det verkar ha en tendens att bli så haha. 
På sistone har jag sprungit runt på en hel del studentskivor, hur kul som helst tycker jag - även fast det är lite jobbigt att alla tycks vilja ligga på samma vecka ungefär hehe. Men men! Igår var det min egna skiva faktiskt, och jag hade det så kul verkligen. Middagen var supermysig, och alla "klassens nomineringar" delades även ut. Jag blev klassens poet haha! Väldigt lyckad kväll!
Idag var vi några stycken som höll våra redovisningar för våra gymnasiearbeten samt hade oppenering, tog säkert tre timmar, så nu är jag utslagen i soffan haha. 
Ville mest bara slänga in ett hej, vi hörs!
Vårt tema var "WTF", ett väldigt udda tema som kändes omöjligt att följa. Jag fick till slut bli helt rosa från topp till tå!

VÅREN ÄR SOM EN ENDA LÅNG FREDAG

2015-04-12 @ 17:55:00
Hej mina tappra läsare! Hoppas allt är bra med er. Det är inte förens våren börjar slå ut i blom som jag tycker det verkligen märks hur fort tiden går. För är det inte sjukt att vi redan trillat in i april månad? Att solen faktiskt börjar värma mot vår tidigare knastriga vinterhud, eller bara en sådan sak som att fötterna inte längre behöver utstå någon bitande och isande kyla. Jag tycker det är galet, men samtidigt helt fantastiskt att den har anlänt, vad som det verkar, på riktigt.
För ganska prick ett år sedan fick jag höra en så himla sann motivering om varför våren skulle vara denne persons favoritårstid - något egentligen så självklart, "för den är som en enda lång fredag", och vem älskar inte fredagar? Sedan dess har jag nästan velat byta ut våren som min favoritårstid istället för sommaren haha.

Sedan vi hördes sist har jag som vanligt mesta dels handskats med lite plugg, men varvat det med middagar med underbara människor, påskfirande och lite promenader när solen gett sig tillkänna. Men igår var jag i alla fall tillsammans med en del vänner på en fest i Bromma. Var riktigt länge sedan jag var på en hemmafest, så det var superkul. Det är ju så trist på det sättet att fylla 18, hemmafesterna blir ungefär lika med noll. Och för mig som inte är något klubbfan egentligen, är det supertrist alltså haha. Jag vill mycket hellre kunna prata och träffa människor än att stå inne på en trång klubb där man inte hör någonting. Vet inte om jag börjar bli gammal? Haha! 

Fina Linnea och jag igår kväll

SEIS COSAS

2015-03-19 @ 14:15:00
Jag har haft en dröm att arbeta med barn och unga som har det svårt, att bli socionom eller kurator. Jag vill känna att jag är ett stöd, att jag kan vara någon att prata med om saker man inte ens har vågat berätta för sin bästa vän eller syster. Det skulle kännas så fantastiskt att få känna att man kanske faktiskt kan hjälpa till. Det gör nämligen så ont i mig att veta att det finns så himla många unga som gråter sig själv till sömns om kvällarna, eller som har ont i magen varje dag av en ständig oro. 
 
Om det är något socialt medie jag använder flitigt så är det snapchat. Kom häromdagen upp till 100 000 poäng, vet inte om det kanske bara är väldigt sorgligt haha? Men jag tycker det är så himla kul sätt att hålla kontakt med sina vänner på, så det blir en del snaps om dagen hehe.
 
Har blandade känslor inför studenten. Det känns som en dag som många förknippar med frihet och glädje. Frihet kan jag visserligen hålla med om, men jag tycker det känns väldigt sorgligt och ångestfyllt. Jag har inte bestämt mig än vad jag vill plugga till, även om jag har mina funderingar, och är ärligt talat lite rädd. Det känns så overkligt att det faktiskt snart är min tur att springa ut i vit klänning och studentmössa. 
 
Jag är så fullkomligt emot rökning. Tror jag nämnt det förut. Men jag kan verkligen inte förstå hur man frivilligt vill betala för att få in giftig rök i lungorna? Finns ju verkligen ingenting positivt med det. Citerar min kära pappa som alltid sagt "det bästa sättet att sluta röka är att aldrig börja". 
 
Liksom som jag är emot rökning, så är jag emot solarium. Vi lever i Sverige, vem är inte lite blek under vinterhalvåret, alltså egentligen? Samma sak här, vem vill betala för något så pass skadligt som solarium i längden kan bli? I don't understand.
 
Riskakor. Allt jag säger är riskakor. Är det inte bland det godaste melliset någonsin?! Min favvo är med ostsmak, gärna med en ostskiva eller pepparsalami på (ja, jag vet, det låter inte så gott haha, men det är gott i promise).



17 MARS

2015-03-17 @ 21:18:39
Hej! Gick upp runt halv tio imorse och bakade scones som jag sedan åt framför teven. Väldigt bra och mysig start på dagen. Sedan åkte jag till skolan för att ha två lektioner. Sista lektionen var bild, vilket jag alltid tycker är kul. Just nu håller vi på att rita upp ett rum, rätt svårt men samtidigt väldigt kul! 
En rätt usel bild på min outfit idag. Gillar i alla fall mina vida svarta byxor från gina tricot väldigt mycket, så sköna!

14 MARS

2015-03-14 @ 12:42:00
Hej hörrni! Kommer ni ihåg att jag skrev i förra inlägget att jag kände mig sjuk? - och det var jag minsann, har varit sjuk sedan dess. Med andra ord inte speciellt kul alls. Har stått i lägenhetens fönster och längtat ut så himla mycket till våren som har vaknat till liv efter en lång tids dvala, men jag hoppas verkligen att våren är här för att stanna nu. 
Jag är ännu inte helt frisk, så jag ska försöka ta det så lugnt jag kan nu i helgen. Men ikväll ska jag i alla fall träffa Sasha efter en alldeles för lång tid, men det får bli en lugn kväll för oss. Måste även försöka få undan lite plugg i helgen - bland annat komma på en 60-tals design till en stol, men även äntligen få skriva avslutet på mitt gymnasiearbete.
Tror inte jag har berättat för er vad mitt gymnasiearbete handlar om - skriver en analys om psykisk ohälsa, ett ämne som jag tycker är väldigt intressant, men även ett ämne som jag så gärna skulle vilja lyftes upp mer än vad det faktiskt gör i dagens samhälle. Det är så fruktansvärt att det finns så många människor som mår psykisk dåligt, men som inte får den hjälp dem behöver p.g.a. ämnets tabu och samhällets i många fall bristande resurser. Eller bara det faktum att det finns ett mörkertal som inte själva vill acceptera, eller inte blir accepterade, över att de har en psykisk ohälsa. Men det är ju inte konstigare och mindre ovanligt än att man kanske exempelvis drabbas av migrän, men ändå så ska det råda en viss skam över att man inte mår bra psykiskt? Det är så fruktansvärt. Fruktansvärt att man i vissa fall ska behöva tacklas med något sådant ensam, när allt man behöver är stöd, bara för att dagens samhälle i många fall inte är villigt att acceptera?


LÖRDAG

2015-02-21 @ 13:10:58
Jag fick sportlov redan i onsdags i princip, har bara haft ett fåtal lektioner, vilket känns ovanligt innan lov. Så skönt! 
Vaknade i torsdags av att Sasha frågade om jag kunde vara i stan om en timme för att äta lunch med honom på hans lunchrast, så fick flyga ur sängen och rusa iväg in till stan. Vi åt på Texas Longhorn, och som den hamburgarfanatiker jag är så var jag nöjd haha. Sen åkte jag hem emellan innan jag sedan mötte upp honom igen efter hans jobb och gick och handlade mat. Därefter mötte jag upp min syster för att fixa nytt pass och middag på fridays. 

I fredags vaknade jag upp, lagom till lovets start, och mådde inte något vidare alls.. Så idag ligger jag lite nedstämt i sängen eftersom jag var tvungen att ställa in dagens planer som jag hade sett fram emot väldigt mycket. Hoppas ni mår bättre än mig! 

ENSAMVARGARNAS PARADIS

2015-02-15 @ 19:19:00

Trillade över en gammal text jag skrivit om Glommen, och det fick mig att sakna sommaren så himla mycket.

 

Glommen, den lilla fiskebyn på västkusten, påminner om en bortglömd ö någonstans i paradiset.För det är precis vad det är, ett paradis som liknar himlen. Ett ställe fyllt med frid, en plats som är utplånat på allt oväsentligt.

 

Detta ställe är det mest tysta ett par öron någonsin får uppleva, och äger den mest renande effekten som finns att få för kroppen. Det enda som kan tyckas höras är kluckandet från de övergivna fiskebåtarna i hamnen, eller kanske fiskmåsarnas hesa skrik på hustaken. Den ständiga lukten av havstång mister sin doftande existens i denna dominerande oas - efter en tid är den som en del av denna fantastiska gömma. 

De små idylliska sommarstugorna med vita husknutar ligger glest mellan varandra. Dess trädgårdar är antingen fullkomligt igenvuxna eller ser ut att vara klippta med en nagelsax, precis som att det är det enda man kan sysselsätta sig med här. 

Att gå längs den så kallade huvudvägen är som att gå på rofylldhetens egen väg. Jag kan utan problem gå mitt i vägen utan att behöva oroa mig för att vända huvudet efter eventuella fordon. Jag får känslan av att vilja ta av mig mina skor, att låta mina tår få kittlas av ogräset som växer vilt i marken - ingen skulle ändå aldrig någonsin märka mina fötters nakenhet. 

Det är ingen lögn att denna plats är som utrotad på allt form av mänskligt liv - det går omöjligen att missa. Jag har ingen att fråga om vägen eller dela mina tankar med. Men tro det eller ej, så finns det några tappra invånare kvar, även om de knappt synts till. 

Jag ser en äldre man sitta längst ut på piren med ett fiskespö i handen. Det ser ut som en sådan där målning i akvarell, där en dyster fiskare hoppas på att få napp i sin ensamhet, medan han kanske grubblar om han ska äta pyttipanna eller blodpudding till middag. Jag fylls av en enorm sorgsenhet samtidigt som jag blir lockad av att gå fram och prata med den här mannen.

  Jag frågar honom om Glommen, om han bor här och om det alltid är så ensamt. Man märker att han är en sådan man som väljer sina ord noga. ”Ja, jag bor här, och det är alltid tomt på folk” muttrade han.

”Varför väljer man att bo på ett ställe utan liv och rörelse?” frågar jag, och möts av en tung suck ”Du förstår visst inte”.  

Förnärmat börjar jag fundera på vad han menar. Jag reser mig från min nuvarande plats på piren och tittar, jag blickar ut över hamnen, på fiskebåtarna som snart ska ut för natten och på måsarnas gemensamma dans i den torra och salta luften.
Jag lyssnar på mannens eviga vevande från hans spö varvat med svordomar och på gnisslandet från båtarnas master. Plötsligt förstår jag.

Jag inser att denna by inte är ett ställe för den sällskapssjuka eller för en hel familj – utan detta är ett ställe för ensamvargar. För de som saknar behov av att dela med sig, väsnas eller kanske till och med enstöringar. Den här bortglömda gömman är deras alldeles egna paradis. 

 

9 FEBRUARI

2015-02-09 @ 18:27:17
Och så var det måndag igen. Vaknade upp till att solen trängde genom gardinerna i mitt sovrum och blev helt lycklig. På min väg till skolan kunde jag se hur människor plockat fram sina solglasögon efter månader utan när de skulle promenera, jag såg t.o.m. snö från hustak smälta, jag frös inte! Det där lyckoruset som pulserar i kroppen när dem första vårtecknena dyker upp är verkligen svårslaget. Längtar redan till att få snöra på mig ett par converse, eller bara en sådan simpel sak som att få byta till en kappa istället för att dras med den otympliga dunjackan man har nu. 

Min helg har annars varit rätt lugn. I fredags åt jag och Sasha en sen middag på en jättemysig restaurang i Vasastan som serverade cirkus dem godaste hamburgarna jag någonsin ätit. Sedan tog vi en promis i det då  inte lika vårljumna Stockholm hehe. I lördags läste jag ungefär hela dagen i den bok som ska vara utläst denna veckan, en rätt bra bok men som just nu endast har förknippats med stress för min del haha. Utrensning heter den i alla fall. Kvällen spenderades framför tvn och Melodifestivalen. Skulle inte kalla mig något större fan av det hehe, men det är ändå lite mysigt att titta på med familjen tycker jag. 
Söndagen gick i samma fotspår som dagen innan, alltså mesta dels plugg.
 
Haha, en gammal bild på Sasha och Vendela som jag hittade nu. Över ett år sedan inser jag även nu?!?

JAG BLIR SÅ LEDSEN

2015-02-03 @ 21:55:00
Har ni sett filmen klassåterträffen? Det är en film av konstnären Anna Odell som blev mobbad som barn, där tanken var att det skulle vara ett konstprojekt för att spegla sin egen klassåterträffad, en återträff som hon inte blev bjuden till.
Jag såg filmen på tv för ett par helger sedan, och jag kunde inte undgå att bli så himla frustrerad, arg och ledsen under hela filmens gång. Så frustrerad över hur mänskligheten inte ens verkar ha ett uns av empati. Så arg över hur vuxna människor under en återträff inte ens då verkar ha utvecklat något som kallas sympati. Och så ledsen över hur man kan tysta en annan människas röst, som att den inte är värd att få sin talan hörd. 
Med rynkade ögonbryn satt jag framför teverutan, och det enda jag kunde tänka på var hur fruktansvärt sant det var. Hur sinnessjukt, vedervärdigt och pinsamt det är att det tysta och det blyga barnet ska framstås som konstig? Det är väl inte underligt att ett barn blir tyst om ingen verkar finna någon uppskattning i dess existens? Och att detta barn senare blir spottad på, får sitta ensam i matsalen, får höra att det är fult och borde gå hem och ta livet av sig? Jag blir så ledsen att jag inte ens vet hur jag ska uttrycka mig. 

Det räcker inte med att utse två "friendsare" i varje klass eller att måla någon dum jävla sol på en skolgård där ensamma ska ställa sig, för hur många som redan är svaga har modet att ställa sig i en ring för att skylta ännu mer med att "hej jag är ensam"? Det ger bara övriga barn ytterligare möjligheter för att ha något att reta sig på.

Jag blir så ledsen. Att det finns vuxna människor som sedan barnsben ännu inte fortstått hur ord och handlingar kan väga lika tungt, hur elaka ord har en förmåga att ettra sig fast, för att till sist bryta ner en likt en trotsig parasit. Att berätta att man känner sig mobbad, utanför - att inte känna att man är något värt, är dessutom tabubelagt. Att man mår dåligt psykiskt, ska man alltså helst inte prata om. Hör ni hur fruktansvärt det låter? När man som mest behöver prata med någon, någon som förstår, då ska man inte prata om det?

Jag önskar verkligen att man i tidig ålder kan lära de barn som fäller elaka kommentarer, att förstå. Förstå vikten av att säga hej, att fråga hur mår du, att le och våga bjuda in alla till att vara med. Det är så himla viktigt, för ingen förtjänar att må dåligt.
 

3 FEBRUARI

2015-02-03 @ 21:32:55
Det är vecka 6, vilket betyder projektvecka på min skola. En vecka då vi har fått i uppdrag att göra en film om en stadsdel, och som dessutom sker mycket under eget ansvar. Min grupp är i princip redan klara, vi har bara lite småfix kvar, så den kommande veckan ser rätt lugn ut. Dessvärre måste jag försöka bli klar med stora delar av mitt gymnasiearbete, samt läsa ut en bok, så det ska jag huvudsakligen sysselsätta mig med. 

I helgen fyllde min fina kusin Madeleine 24 år, så det firades hemma hos min moster under fredagen med en supergod pasta och kycklinggryta till middag. Skulle egentligen varit med Sasha under lördagen, men tyvärr blev han sjuk. Så istället gick jag till en bar på S:t Eriksplan tillsammans med Vendela, Wendela och hennes pojkvän. Var supertrevligt! 
 

RSS 2.0