KVÄLLSTANKAR

Vi lever på en planet där vi förnekar allt som inte innefattar leenden, solsken och rosa moln, vi lever i en värld där sorg endast är något som viskas bland berördas öron, i ett samhälle där vi försynt endast gråter om nätterna. 
Vi har fått vårt hjärta krossat i tusen bitar, vi har förlorat en vi älskar, eller kanske fyllts med en stor saknad. Vi är ledsna, men vi tvingas leva i förnekelse. För vem vore man att gråta på tunnelbanan en tisdagseftermiddag. Istället går vi runt med tunga hjärtan, onda magar och trotsiga tårar bakom svidande ögonlock. 
En ensam mans tår låter sig droppa över en kopp svart kaffe, efter en lång tids kamp i tårkanalerna. Näsduken i fickan hans flyger upp i ansiktet med fäppliga fingrar fort. Fort för att ingen skall hinna se hur hans svaghet speglas i hans blanka tårar.
Vi tror att sorg är svaghet. Vi är rädda för att se andras reaktioner, nu när de ser hur våra sår blöder. 
Vi är mytomaner, mytomaner för oss själva. Vi insisterar att vi mår bra, att allt är precis i sin ordning. När vi i själva verket gråter om nätterna, tiden då våra sorger börjar dansa ner för våra kinder i form av tårar. När ingen ser, och när ingen hör. 
Vi glömmer bort att påminna oss om att vi aldrig är ensamma. Att det i landet bredvid gråter en pojke för samma sveda, att det i staden bredvid finns en flicka som gråter sin kudde lika svart av maskara som du, eller att det kanske finns en syster på andra sidan väggen som delar samma sorg.
Hur kan en sådan vanlig och oskyldig känsla som sorg, vara så tabubelagd?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0