FINNS INGET JAG BEHÖVER, SOM ÄR NÅGON ANNANSTANS

Det var en höstlik kväll i juni. Vi hade gummistövlar och regnjackor i alla dess tänkbara kulörer, tjugofyra timmar gammalt smink och olja i vårt hår. Vi var trötta, men för förväntansfulla för att blunda ens en sekund. Vi blev pressade mot ett staket av en publik fylld av eufori. För det var Veronica Maggio på scen, och nu skulle Håkan komma ut. Jag visste det. Jag visste det från första tonen av hela huset. Hellström, som jag aldrig fått se med mina egna ögon, var bara tvungen att komma ut på scenen, det fanns inget annat. 
"Jag brukar inte tycka om att köra duetter.. men" och ungefär där stängde jag av öronen. För där kom han. Rysningar och tårfyllda ögon. Han fanns. Mannen bakom texterna jag gråtit till för att han, och bara just han, kunde sätta ord på mina så obeskrivliga känslor.
Och just då var allt perfekt. Jag kände inget annat. Det var en bas, en junikväll och tillsammans skapade vi en symbios.
Det var då. Och då var perfekt.  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0