DET VAR DEN FÖRSTA AUGUSTI 2015

Igår lyssnade jag på Alex Schulmans sommarprat från den 1 augusti 2009. Alltså lustigt nog på pricken sex år sedan det släpptes.
 Han berättar om sorgen, minnena och saknaden efter sin pappa. Men även om mötet med hans livs kärlek, Amanda. Jag blir ofta berörd av berättelser, inte allra minst av Alexs - men det här var något speciellt. Jag kände igen mig, alltså något kopiöst. Någonstans i programmets mitt talar han om hans pappas kärlek till sommaren. Men det här var inte bara en förälskelse eller någon form av fling, utan denna sommarkärlek var så pass stark att han blev stressad över att ja, nu börjar solen minsann gå ner fem minuter tidigare än kvällen innan, eller tanken av att han snart inte längre skulle kunna fiska - eller bara en sådan pass simpel sak som att han inom en snar framtid inte skulle kunna blicka ut över torpet i kvällssol. 
Jag fiskar inte. Men jag är rädd för mörket, för det som snart är här. Jag vill förevigt kunna äta frukostar med solen i ryggen, gå hem en fredagskväll utan jacka, och framför allt få dela denna eufori av överflödig värme och ljus med min omgivning. Det är lustigt. Det är underligt hur man kan älska något, eller kanske någon, så mycket att man känner ångest av saknaden innan den anlänt.

RSS 2.0