LÖRDAG

Jag fick sportlov redan i onsdags i princip, har bara haft ett fåtal lektioner, vilket känns ovanligt innan lov. Så skönt! 
Vaknade i torsdags av att Sasha frågade om jag kunde vara i stan om en timme för att äta lunch med honom på hans lunchrast, så fick flyga ur sängen och rusa iväg in till stan. Vi åt på Texas Longhorn, och som den hamburgarfanatiker jag är så var jag nöjd haha. Sen åkte jag hem emellan innan jag sedan mötte upp honom igen efter hans jobb och gick och handlade mat. Därefter mötte jag upp min syster för att fixa nytt pass och middag på fridays. 

I fredags vaknade jag upp, lagom till lovets start, och mådde inte något vidare alls.. Så idag ligger jag lite nedstämt i sängen eftersom jag var tvungen att ställa in dagens planer som jag hade sett fram emot väldigt mycket. Hoppas ni mår bättre än mig! 

ENSAMVARGARNAS PARADIS

Trillade över en gammal text jag skrivit om Glommen, och det fick mig att sakna sommaren så himla mycket.

 

Glommen, den lilla fiskebyn på västkusten, påminner om en bortglömd ö någonstans i paradiset.För det är precis vad det är, ett paradis som liknar himlen. Ett ställe fyllt med frid, en plats som är utplånat på allt oväsentligt.

 

Detta ställe är det mest tysta ett par öron någonsin får uppleva, och äger den mest renande effekten som finns att få för kroppen. Det enda som kan tyckas höras är kluckandet från de övergivna fiskebåtarna i hamnen, eller kanske fiskmåsarnas hesa skrik på hustaken. Den ständiga lukten av havstång mister sin doftande existens i denna dominerande oas - efter en tid är den som en del av denna fantastiska gömma. 

De små idylliska sommarstugorna med vita husknutar ligger glest mellan varandra. Dess trädgårdar är antingen fullkomligt igenvuxna eller ser ut att vara klippta med en nagelsax, precis som att det är det enda man kan sysselsätta sig med här. 

Att gå längs den så kallade huvudvägen är som att gå på rofylldhetens egen väg. Jag kan utan problem gå mitt i vägen utan att behöva oroa mig för att vända huvudet efter eventuella fordon. Jag får känslan av att vilja ta av mig mina skor, att låta mina tår få kittlas av ogräset som växer vilt i marken - ingen skulle ändå aldrig någonsin märka mina fötters nakenhet. 

Det är ingen lögn att denna plats är som utrotad på allt form av mänskligt liv - det går omöjligen att missa. Jag har ingen att fråga om vägen eller dela mina tankar med. Men tro det eller ej, så finns det några tappra invånare kvar, även om de knappt synts till. 

Jag ser en äldre man sitta längst ut på piren med ett fiskespö i handen. Det ser ut som en sådan där målning i akvarell, där en dyster fiskare hoppas på att få napp i sin ensamhet, medan han kanske grubblar om han ska äta pyttipanna eller blodpudding till middag. Jag fylls av en enorm sorgsenhet samtidigt som jag blir lockad av att gå fram och prata med den här mannen.

  Jag frågar honom om Glommen, om han bor här och om det alltid är så ensamt. Man märker att han är en sådan man som väljer sina ord noga. ”Ja, jag bor här, och det är alltid tomt på folk” muttrade han.

”Varför väljer man att bo på ett ställe utan liv och rörelse?” frågar jag, och möts av en tung suck ”Du förstår visst inte”.  

Förnärmat börjar jag fundera på vad han menar. Jag reser mig från min nuvarande plats på piren och tittar, jag blickar ut över hamnen, på fiskebåtarna som snart ska ut för natten och på måsarnas gemensamma dans i den torra och salta luften.
Jag lyssnar på mannens eviga vevande från hans spö varvat med svordomar och på gnisslandet från båtarnas master. Plötsligt förstår jag.

Jag inser att denna by inte är ett ställe för den sällskapssjuka eller för en hel familj – utan detta är ett ställe för ensamvargar. För de som saknar behov av att dela med sig, väsnas eller kanske till och med enstöringar. Den här bortglömda gömman är deras alldeles egna paradis. 

 

9 FEBRUARI

Och så var det måndag igen. Vaknade upp till att solen trängde genom gardinerna i mitt sovrum och blev helt lycklig. På min väg till skolan kunde jag se hur människor plockat fram sina solglasögon efter månader utan när de skulle promenera, jag såg t.o.m. snö från hustak smälta, jag frös inte! Det där lyckoruset som pulserar i kroppen när dem första vårtecknena dyker upp är verkligen svårslaget. Längtar redan till att få snöra på mig ett par converse, eller bara en sådan simpel sak som att få byta till en kappa istället för att dras med den otympliga dunjackan man har nu. 

Min helg har annars varit rätt lugn. I fredags åt jag och Sasha en sen middag på en jättemysig restaurang i Vasastan som serverade cirkus dem godaste hamburgarna jag någonsin ätit. Sedan tog vi en promis i det då  inte lika vårljumna Stockholm hehe. I lördags läste jag ungefär hela dagen i den bok som ska vara utläst denna veckan, en rätt bra bok men som just nu endast har förknippats med stress för min del haha. Utrensning heter den i alla fall. Kvällen spenderades framför tvn och Melodifestivalen. Skulle inte kalla mig något större fan av det hehe, men det är ändå lite mysigt att titta på med familjen tycker jag. 
Söndagen gick i samma fotspår som dagen innan, alltså mesta dels plugg.
 
Haha, en gammal bild på Sasha och Vendela som jag hittade nu. Över ett år sedan inser jag även nu?!?

JAG BLIR SÅ LEDSEN

Har ni sett filmen klassåterträffen? Det är en film av konstnären Anna Odell som blev mobbad som barn, där tanken var att det skulle vara ett konstprojekt för att spegla sin egen klassåterträffad, en återträff som hon inte blev bjuden till.
Jag såg filmen på tv för ett par helger sedan, och jag kunde inte undgå att bli så himla frustrerad, arg och ledsen under hela filmens gång. Så frustrerad över hur mänskligheten inte ens verkar ha ett uns av empati. Så arg över hur vuxna människor under en återträff inte ens då verkar ha utvecklat något som kallas sympati. Och så ledsen över hur man kan tysta en annan människas röst, som att den inte är värd att få sin talan hörd. 
Med rynkade ögonbryn satt jag framför teverutan, och det enda jag kunde tänka på var hur fruktansvärt sant det var. Hur sinnessjukt, vedervärdigt och pinsamt det är att det tysta och det blyga barnet ska framstås som konstig? Det är väl inte underligt att ett barn blir tyst om ingen verkar finna någon uppskattning i dess existens? Och att detta barn senare blir spottad på, får sitta ensam i matsalen, får höra att det är fult och borde gå hem och ta livet av sig? Jag blir så ledsen att jag inte ens vet hur jag ska uttrycka mig. 

Det räcker inte med att utse två "friendsare" i varje klass eller att måla någon dum jävla sol på en skolgård där ensamma ska ställa sig, för hur många som redan är svaga har modet att ställa sig i en ring för att skylta ännu mer med att "hej jag är ensam"? Det ger bara övriga barn ytterligare möjligheter för att ha något att reta sig på.

Jag blir så ledsen. Att det finns vuxna människor som sedan barnsben ännu inte fortstått hur ord och handlingar kan väga lika tungt, hur elaka ord har en förmåga att ettra sig fast, för att till sist bryta ner en likt en trotsig parasit. Att berätta att man känner sig mobbad, utanför - att inte känna att man är något värt, är dessutom tabubelagt. Att man mår dåligt psykiskt, ska man alltså helst inte prata om. Hör ni hur fruktansvärt det låter? När man som mest behöver prata med någon, någon som förstår, då ska man inte prata om det?

Jag önskar verkligen att man i tidig ålder kan lära de barn som fäller elaka kommentarer, att förstå. Förstå vikten av att säga hej, att fråga hur mår du, att le och våga bjuda in alla till att vara med. Det är så himla viktigt, för ingen förtjänar att må dåligt.
 

3 FEBRUARI

Det är vecka 6, vilket betyder projektvecka på min skola. En vecka då vi har fått i uppdrag att göra en film om en stadsdel, och som dessutom sker mycket under eget ansvar. Min grupp är i princip redan klara, vi har bara lite småfix kvar, så den kommande veckan ser rätt lugn ut. Dessvärre måste jag försöka bli klar med stora delar av mitt gymnasiearbete, samt läsa ut en bok, så det ska jag huvudsakligen sysselsätta mig med. 

I helgen fyllde min fina kusin Madeleine 24 år, så det firades hemma hos min moster under fredagen med en supergod pasta och kycklinggryta till middag. Skulle egentligen varit med Sasha under lördagen, men tyvärr blev han sjuk. Så istället gick jag till en bar på S:t Eriksplan tillsammans med Vendela, Wendela och hennes pojkvän. Var supertrevligt! 
 

RSS 2.0