ENSAMVARGARNAS PARADIS

Trillade över en gammal text jag skrivit om Glommen, och det fick mig att sakna sommaren så himla mycket.

 

Glommen, den lilla fiskebyn på västkusten, påminner om en bortglömd ö någonstans i paradiset.För det är precis vad det är, ett paradis som liknar himlen. Ett ställe fyllt med frid, en plats som är utplånat på allt oväsentligt.

 

Detta ställe är det mest tysta ett par öron någonsin får uppleva, och äger den mest renande effekten som finns att få för kroppen. Det enda som kan tyckas höras är kluckandet från de övergivna fiskebåtarna i hamnen, eller kanske fiskmåsarnas hesa skrik på hustaken. Den ständiga lukten av havstång mister sin doftande existens i denna dominerande oas - efter en tid är den som en del av denna fantastiska gömma. 

De små idylliska sommarstugorna med vita husknutar ligger glest mellan varandra. Dess trädgårdar är antingen fullkomligt igenvuxna eller ser ut att vara klippta med en nagelsax, precis som att det är det enda man kan sysselsätta sig med här. 

Att gå längs den så kallade huvudvägen är som att gå på rofylldhetens egen väg. Jag kan utan problem gå mitt i vägen utan att behöva oroa mig för att vända huvudet efter eventuella fordon. Jag får känslan av att vilja ta av mig mina skor, att låta mina tår få kittlas av ogräset som växer vilt i marken - ingen skulle ändå aldrig någonsin märka mina fötters nakenhet. 

Det är ingen lögn att denna plats är som utrotad på allt form av mänskligt liv - det går omöjligen att missa. Jag har ingen att fråga om vägen eller dela mina tankar med. Men tro det eller ej, så finns det några tappra invånare kvar, även om de knappt synts till. 

Jag ser en äldre man sitta längst ut på piren med ett fiskespö i handen. Det ser ut som en sådan där målning i akvarell, där en dyster fiskare hoppas på att få napp i sin ensamhet, medan han kanske grubblar om han ska äta pyttipanna eller blodpudding till middag. Jag fylls av en enorm sorgsenhet samtidigt som jag blir lockad av att gå fram och prata med den här mannen.

  Jag frågar honom om Glommen, om han bor här och om det alltid är så ensamt. Man märker att han är en sådan man som väljer sina ord noga. ”Ja, jag bor här, och det är alltid tomt på folk” muttrade han.

”Varför väljer man att bo på ett ställe utan liv och rörelse?” frågar jag, och möts av en tung suck ”Du förstår visst inte”.  

Förnärmat börjar jag fundera på vad han menar. Jag reser mig från min nuvarande plats på piren och tittar, jag blickar ut över hamnen, på fiskebåtarna som snart ska ut för natten och på måsarnas gemensamma dans i den torra och salta luften.
Jag lyssnar på mannens eviga vevande från hans spö varvat med svordomar och på gnisslandet från båtarnas master. Plötsligt förstår jag.

Jag inser att denna by inte är ett ställe för den sällskapssjuka eller för en hel familj – utan detta är ett ställe för ensamvargar. För de som saknar behov av att dela med sig, väsnas eller kanske till och med enstöringar. Den här bortglömda gömman är deras alldeles egna paradis. 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0