JAG BLIR SÅ LEDSEN

Har ni sett filmen klassåterträffen? Det är en film av konstnären Anna Odell som blev mobbad som barn, där tanken var att det skulle vara ett konstprojekt för att spegla sin egen klassåterträffad, en återträff som hon inte blev bjuden till.
Jag såg filmen på tv för ett par helger sedan, och jag kunde inte undgå att bli så himla frustrerad, arg och ledsen under hela filmens gång. Så frustrerad över hur mänskligheten inte ens verkar ha ett uns av empati. Så arg över hur vuxna människor under en återträff inte ens då verkar ha utvecklat något som kallas sympati. Och så ledsen över hur man kan tysta en annan människas röst, som att den inte är värd att få sin talan hörd. 
Med rynkade ögonbryn satt jag framför teverutan, och det enda jag kunde tänka på var hur fruktansvärt sant det var. Hur sinnessjukt, vedervärdigt och pinsamt det är att det tysta och det blyga barnet ska framstås som konstig? Det är väl inte underligt att ett barn blir tyst om ingen verkar finna någon uppskattning i dess existens? Och att detta barn senare blir spottad på, får sitta ensam i matsalen, får höra att det är fult och borde gå hem och ta livet av sig? Jag blir så ledsen att jag inte ens vet hur jag ska uttrycka mig. 

Det räcker inte med att utse två "friendsare" i varje klass eller att måla någon dum jävla sol på en skolgård där ensamma ska ställa sig, för hur många som redan är svaga har modet att ställa sig i en ring för att skylta ännu mer med att "hej jag är ensam"? Det ger bara övriga barn ytterligare möjligheter för att ha något att reta sig på.

Jag blir så ledsen. Att det finns vuxna människor som sedan barnsben ännu inte fortstått hur ord och handlingar kan väga lika tungt, hur elaka ord har en förmåga att ettra sig fast, för att till sist bryta ner en likt en trotsig parasit. Att berätta att man känner sig mobbad, utanför - att inte känna att man är något värt, är dessutom tabubelagt. Att man mår dåligt psykiskt, ska man alltså helst inte prata om. Hör ni hur fruktansvärt det låter? När man som mest behöver prata med någon, någon som förstår, då ska man inte prata om det?

Jag önskar verkligen att man i tidig ålder kan lära de barn som fäller elaka kommentarer, att förstå. Förstå vikten av att säga hej, att fråga hur mår du, att le och våga bjuda in alla till att vara med. Det är så himla viktigt, för ingen förtjänar att må dåligt.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0